withpatrick

Ta mig till en stad utan saknad, till en plats där jag kan vila mitt ömmande bröst. Och det fanns en tid då jag ville få mvg i slöjd och förändra världen, men de tankarna lever inte kvar. Jag tror jag har sett för mycket för att egentligen våga hoppas på ett lyckligt slut.

Men ibland när jag vilar och tänker och så har jag ju döden för nära för att orka förstå.

Och så bär det av hemmåt imorgon, och jag tror väl rätt bestämt att det är därför jag sover med både änglar och demoner inatt. Svetten rinner och ögonen kliar. Smutsiga fingrar är väl det sämsta att gnugga med, men det är allt jag har. Och en påse lim skulle rädda livet på alla helgon, regniga nätter som denna.

Och att våga hoppas på nåt fint är att skjuta sig i huvudet.

Den ängel som brukar rädda mig har klippt sina vingar, och jag vet inte var hon är längre. Jag vet inte om hon lever, men jag tror hon har gjort som hon ville, trots allt. Det gör ont att tänka på dina händer.

Och jag spelar utan insats här, det är salt emellan fingrarna.

Så man ligger i sängen, runkar förstrött och räknar sprickorna i taket, det känns som det kommer fler för varje natt. Och varför? Det är väl en vacker värld. Eh? Alla är dårar, men ingen hör musiken. Och när dansade vi sist? På riktigt. Det var så förbannat längesen att jag knappt minns var vi satt när vi förklarade för varandra att kärlek som börjar ung aldrig riktigt blir gammal. Det var nog fel. Men naivt, och fint. Så fint.

Dagens låttips: Hästpojken - Utan personlig insats.