12. You were giving me head on the unmade bead...

Du som hade allt att säga, säger ingenting. Men dina tankar dom hörs ändå. Din tystnad säger allt som dina läppar vill, men inte just nu kan förmå.

Då världens längsta vecka äntligen går mot sitt slut så är det väl dags att slicka sina sår och visa sin goda sida för omvärlden igen... Om man bara hade orken. Jag räknar, seriöst, varje minut fram till semestern. Det är obegripligt för mig att förstå hur rastlös jag är. Jag menar, jag har ju alltid varit människan som älskar att sitta stilla. Det enda jag gör nu är att röra på mig, och det enda jag verkligen vill är att verkligen röra på mig, om ni förstår vad jag menar? Jag vill resa, jag vill resa, jag vill resa. Det är så dumt att världen är så stor och att jag bara har ca 20-30 år på mig att se skiten. Hur fan ska man hinna det här?

På dina fingrar så räknar du månader och i själen så räknar du sår. Och pappret framför dig som är så fullt av så streck visar ett streck för varje år.

Jag har fått mitt gymnasiebetyg utskrivet på engelska nu, och det är alltid en god början. Nu får vi fan ta oss samman och se till att göra något bättre och mer intressant av vår vardag. Fan, det finns alltid en miljon anledningar att inte göra någonting, men det är för enkelt så. Vem vill gå genom livet och inte ha sett Paris eller Hong Kong?

Varför är du så tyst?

Så dom tänder gatubelysningen igen och ännu en dag går åt till att man sitter still...

Dagens låttips: Charta 77 - Tavlan, solen och döden.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0