25. A black heart can still smile of joy
Hoppet lever i mig!
Tillsammans ska vi gå, tillsammans ska vi stå. Tillsammans ska vi ändra på.
Tillsammans ska vi fly, tillsammans ska vi se vår framtid med varann!
Allt man behöver är lite Dia Psalma.
Kalla sinnen och härdat stål. Är det vårat mål?
Dagens låttips: Dia Psalma - Kalla sinnen.
Tillsammans ska vi gå, tillsammans ska vi stå. Tillsammans ska vi ändra på.
Tillsammans ska vi fly, tillsammans ska vi se vår framtid med varann!
Allt man behöver är lite Dia Psalma.
Kalla sinnen och härdat stål. Är det vårat mål?
Dagens låttips: Dia Psalma - Kalla sinnen.
24. The man who became a pig
Det finns ingenting jag inte kan. Och det är en lögn. Det är någonting som värker i mitt bröst som jag inte kan få ut i ord. Det känns som om jag bär på en fet svart rutten klump med självbevållad ångest. Och jag vill spy. Spy tills tarmarna väller ut på golvet. Låt dom aldrig få se dig skaka, låt dom aldrig få se dig svag. Och jag vidbehåller det jag alltid sagt: Att vem fan behöver nån som inte kan stå på sina egna ben?
Det är ett jävla hål i mitt golv, jag vill dyka ner och aldrig mer behöva klättra upp. Det känns som för flera år sen igen, då allting var kolsvart. Ett hål. Hål! Fan.
Jag vill bo nånstans i Krakow. Eller Bilbao. Jag vill alltid ha ett svar. Slut med frågor. Jag tror jag väljer den andra vägen. Men jag kan inte bestämma mig. FAN! Jag vet inte hur man får ur sig skiten. Jag vill rensa bröstet och börja om från noll. Det går inte. Jag vill bryta ihop och gråta, men det går inte. Jag vill supa bort minnena, men det går inte. Det går fan inte.
Och Thåström spyr lika mycket, men han är i en högtalare och det är svårt att riktigt lyssna när skriken i mitt huvud överröstar även den högljuddaste av pessimister.
Och kanske är det så att när domedagen kommer och vi står för uppräkning att vi inte kommer minnas varför vi någonsin var olyckliga. Den dagen får gärna komma snart.
Dagens låttips: Thåström - Hål.
Det är ett jävla hål i mitt golv, jag vill dyka ner och aldrig mer behöva klättra upp. Det känns som för flera år sen igen, då allting var kolsvart. Ett hål. Hål! Fan.
Jag vill bo nånstans i Krakow. Eller Bilbao. Jag vill alltid ha ett svar. Slut med frågor. Jag tror jag väljer den andra vägen. Men jag kan inte bestämma mig. FAN! Jag vet inte hur man får ur sig skiten. Jag vill rensa bröstet och börja om från noll. Det går inte. Jag vill bryta ihop och gråta, men det går inte. Jag vill supa bort minnena, men det går inte. Det går fan inte.
Och Thåström spyr lika mycket, men han är i en högtalare och det är svårt att riktigt lyssna när skriken i mitt huvud överröstar även den högljuddaste av pessimister.
Och kanske är det så att när domedagen kommer och vi står för uppräkning att vi inte kommer minnas varför vi någonsin var olyckliga. Den dagen får gärna komma snart.
Dagens låttips: Thåström - Hål.
