withpatrick

This is ground control to Major Tom.

Neddrogad av vårdcentralen. Avslagen och bedragen. Nedslagen i skolmatsalen. Hela dagen. Ont i magen.

Du log finurligt och berättade om en ung man som hette Robert. Han hade ett judiskt efternamn och var tydligen en jävel på gitarr. Han drömde om att någon dag kunna försörja sig på sin musik, men han förstod innerst inne att det skulle bli svårt.

This is ground control to Major Tom.

När Robert var i sina tonår så brukade han ta med sig sin gitarr och sitta utanför en musikstudios dörrar och spela. Han tittade storögt på artisterna som gick in och ut från lokalen. En dag kommer det där att vara jag.

Can you hear me, Major Tom?

Så fick han tillslut chansen. Han hade, tillsammans med några vänner, haft en liten spelning på ett ungdomshak. Efteråt hade han fått erbjudande om att spela in en skiva. En av låtarna han spelade in var "House of the Rising Sun", även om det är många som än idag tror att det är Animals som gjorde det först.

Can you hear me, Major Tom?

Unge Robert blev väldigt stor, väldigt snabbt. Han blev faktiskt så välkänd att stora musiker såsom Mick Jagger, Bono och Bruce Springsteen har kompat honom tillsammans med The Band.

Can you...

Robert Allen Zimmerman bytte bort sitt namn mot det mer stilrena Bob Dylan... och en legend var född.

Dylan väcker många känslor, men framför allt väcker han hopp. Kanske är det därför som jag valt att lyssna på honom just idag.

Dagens låttips: David Bowie - Song for Bob Dylan.

Inte länge kvar nu. Känns lite spänt, men det ska bli rätt skönt att få äta riktiga köttbullar igen. Min lever behöver ett break, och jag tror faktiskt att jag ska ge den det. Varit några hårda kvällar i Trondheim.

Jag ska vara ärlig. Jag har inte uppdaterat den här bloggen på väldigt länge. Det är ingenting jag är stolt över, men jag har, allvarligt talat, inte haft tid eller lust att göra mig hörd.

Det är lite lustigt, men de här månaderna har inneburit en väldig förändring för mig som människa. Så vad har hänt sen den senaste uppdatering? Jo, följande:

Jag har flyttat från Irland. Var är jag nu? I Norge.

Jag har börjat lyssna på The Beatles på heltid. Världens bästa band? Mest troligt.

Jag är i Trondheim, och älskar livet.

Jag har börjat titta på WC3-replays igen. Det är det bästa i nostalgiväg, jag lovar.

Jag har börjat skriva poesi igen, det får mig att känna mig... betydelsefull.

Jag letar fortfarande svar - på allting som är värt att leta efter.

Så. Det kommer en bättre uppdatering snart. Men just nu skriver jag samtidigt som Sara tjattrar i mitt högra öra. Men det är fint.

Dagens låttips: Inget låttips idag, men jag bjuder på en blogglänk: shedman.bloggspace.se.

Hoppet lever i mig!

Tillsammans ska vi gå, tillsammans ska vi stå. Tillsammans ska vi ändra på.

Tillsammans ska vi fly, tillsammans ska vi se vår framtid med varann!

Allt man behöver är lite Dia Psalma.

Kalla sinnen och härdat stål. Är det vårat mål?

Dagens låttips: Dia Psalma - Kalla sinnen.

Det finns ingenting jag inte kan. Och det är en lögn. Det är någonting som värker i mitt bröst som jag inte kan få ut i ord. Det känns som om jag bär på en fet svart rutten klump med självbevållad ångest. Och jag vill spy. Spy tills tarmarna väller ut på golvet. Låt dom aldrig få se dig skaka, låt dom aldrig få se dig svag. Och jag vidbehåller det jag alltid sagt: Att vem fan behöver nån som inte kan stå på sina egna ben?

Det är ett jävla hål i mitt golv, jag vill dyka ner och aldrig mer behöva klättra upp. Det känns som för flera år sen igen, då allting var kolsvart. Ett hål. Hål! Fan.

Jag vill bo nånstans i Krakow. Eller Bilbao. Jag vill alltid ha ett svar. Slut med frågor. Jag tror jag väljer den andra vägen. Men jag kan inte bestämma mig. FAN! Jag vet inte hur man får ur sig skiten. Jag vill rensa bröstet och börja om från noll. Det går inte. Jag vill bryta ihop och gråta, men det går inte. Jag vill supa bort minnena, men det går inte. Det går fan inte.

Och Thåström spyr lika mycket, men han är i en högtalare och det är svårt att riktigt lyssna när skriken i mitt huvud överröstar även den högljuddaste av pessimister.

Och kanske är det så att när domedagen kommer och vi står för uppräkning att vi inte kommer minnas varför vi någonsin var olyckliga. Den dagen får gärna komma snart.

Dagens låttips: Thåström - Hål.

Fun' how everything was roses when we held on the guns.

Piteå är faktiskt riktigt härligt. Ikväll blir första festen och det är väl då man får sin baptism of fire, so to speak. Jag hoppas att det blir stor uppsluppning så jag slipper sitta där själv och känna mig miserabel.

I see people turn their heads.

Jag hoppas på en himmel bakom varje hörn men möts oftast av skeptiska miner och människor som slavar runt i slentrian, jag vet inte om det är det viktigaste i livet, men jag förstår det praktiskta i det. Det är skönt att slippa tänka, slippa göra saker, slippa ta chanser.

I look inside my self and I see my heart is black.

Så ikväll stirrar jag som vanligt ner i mitt glas som i förhoppning att min whisky ska ge mig svaren jag inte själv orkar söka efter. Huvudvärken dagen efter är som en påminnelse om att vi är egentligen väldigt obetydliga och att det kan straffa sig rejält när man försöker vara en större människa än vad man är.

No colors anymore, I want them to turn black.

Jag vet inte om de landade på månen, men jag lever gott i att intet veta.

Dagens låttips: The Rolling Stones - Paint it black.

Ta mig till en stad utan saknad, till en plats där jag kan vila mitt ömmande bröst. Och det fanns en tid då jag ville få mvg i slöjd och förändra världen, men de tankarna lever inte kvar. Jag tror jag har sett för mycket för att egentligen våga hoppas på ett lyckligt slut.

Men ibland när jag vilar och tänker och så har jag ju döden för nära för att orka förstå.

Och så bär det av hemmåt imorgon, och jag tror väl rätt bestämt att det är därför jag sover med både änglar och demoner inatt. Svetten rinner och ögonen kliar. Smutsiga fingrar är väl det sämsta att gnugga med, men det är allt jag har. Och en påse lim skulle rädda livet på alla helgon, regniga nätter som denna.

Och att våga hoppas på nåt fint är att skjuta sig i huvudet.

Den ängel som brukar rädda mig har klippt sina vingar, och jag vet inte var hon är längre. Jag vet inte om hon lever, men jag tror hon har gjort som hon ville, trots allt. Det gör ont att tänka på dina händer.

Och jag spelar utan insats här, det är salt emellan fingrarna.

Så man ligger i sängen, runkar förstrött och räknar sprickorna i taket, det känns som det kommer fler för varje natt. Och varför? Det är väl en vacker värld. Eh? Alla är dårar, men ingen hör musiken. Och när dansade vi sist? På riktigt. Det var så förbannat längesen att jag knappt minns var vi satt när vi förklarade för varandra att kärlek som börjar ung aldrig riktigt blir gammal. Det var nog fel. Men naivt, och fint. Så fint.

Dagens låttips: Hästpojken - Utan personlig insats.

Sverige snart. 3 dagar. Aah. Södrahamnhäng. Låter ruskigt bra just nu.

Vad tror folk om Bosnien? Är det fint där?

Jag vet inte varför jag har flera hundra tankar samtidigt. Allt är konkret dessutom. Det är så man blir skogstokig.

Dagens låttips: Tiger Lou - Oh Horatio.

Åh, jag ser hur stjärnorna ramlar ner. Det verkar bara vara jag som ler.

Idag har jag, i sant Magnus Uggla-manér, vittring på stan. Jag sitter mest och njuter av solen och räknar ner minuterna till middag och dricka. Ska inviga vår holländske vän Edwins nya gaff, och vi gör det såklart Irish style: Jameson och Guinness tills blicken blir suddig och man snubblar över trotoarkanten för att sedan fumla in i en taxi. Det är så man ler litegrann bara åt tanken.

Det var jag som slutade lycklig, det var jag som hittade hem.

En vecka till Sverige. Spänd förväntan och bitterljuva tankar och funderingar. Men jag har vänner som håller mig glad, och det är aldrig att förkasta! Jag ska ju också, kanske, få se Jim och Lindas hus. Hoppas dom bjuder på kött och öl. Jag gillar kött.

Tiden rinner bort när det är moln.

Det var en copyright-häxa på stan. Jag smyglog och drog mig baklänges runt ett hörn, tände en cigg och gick sedan tillbaka. Hon log. Luktade smultron. Jag gjorde alt+f4 åt hennes leende, och hon log ännu mer. Löjligt. Men jag var förnöjd. Innebörden är sällan moralen i sagan, snarare en plot twist mot det sämre. Hon skrek i stereo att alla skulle dö ensamma. Och jag nickade. Tänk om alla nickade.

Och det fanns ingenting att förstå, för jag var aldrig riktigt där!

Gubbjävel, skrek hon, och kastade pappret i hans ansikte. Hur fan kunde han tro att hon ville lära sig med om bibeln?

Dagens låttips: Hästpojken - Det var jag som slutade lycklig.